Så var det dags igen...
Ännu en gång står man inför prövningen. The big one! Den med stort G:
Gradering
Detta fenomen som på ett eller annat sätt ska testa ens kunskap inom kampsportens tekniker, ens stryrka, snabbhet, uthållighet och minne och framför allt om ens sjättesinne har börjat utvecklas än. I dom flesta fall inte och jag har många gånger funderat på om det verkligen existerar.
Jag kan verkligen inte "känna" att ett slag ska komma just då, just i huvudhöjd så jag flyger som bovarna efter att ha råkat ut för "Dammis" (a.k.a Jean Claude van Damme) men jag kommer göra mitt bästa för att klara mig hyfsat helkinnad.
En kväll fylld av spänning, flås, svett och ont. Därefter en dag fylld av blåmärken, träningsvärk och ännu lite mer ont.
Är det värt det?!Hell yeah, baby! är det uttryck som först dyker upp i min hjärna; vilket mest bevisar hur jäkla fast i kampsportsträsket jag egentligen är!
Kampsportare är en väldigt speciell typ av männsikor och jag är en kampsportare lika säkert som jag är hästbiten. Jag skulle nog inte kunna lägga av en längre tid även om jag ville, suget skulle driva mig tillbaka, ständigt tillbaka, så säkert som att zebran är vit med svarta ränder och inte tvärtom!
Ja gser fram emot graderingen med skräckblandad glädje och spänningen bara stiger. Det är en utmaning och det är en utmaning jag ska klara så är det bara!